Kulturkrock

Män ifrån Mellanöstern bor typ med sina föräldrar och blir omhändertagna av mamman fram tills att de gifter sig. När de gifter sig antar de att frun även blir deras nya "mamma" på ett sätt. De liksom byts ut, nu är det frun som ska ta hand om mannen, medans han själv jobbar och drar in pengar till hushållet. 

Med det menas; frun tar allt ansvar i hemmet, precis som mamman gjorde. Mannen behöver inte göra nån ändring alls, ända ändringen är att han ej sover ensam i sin säng längre. 

(detta gäller förstås inte alla, det är bara generellt) 

Men Jag är så emot detta. Och det har jag pratat om med min man. 

Vi diskuterar ofta det här. 

När vi hälsar på i Turkiet så passar hans mamma upp honom överdrivet mycket tycker jag. Lagar och serverar honom frukost, tvättar hans kläder och viker fint, städar hans rum, kommer med pincett och noppar bort hårstrån som växer utanför ögonbrynen, serverar ständigt te... Listan kan göras lång. 

Som svar på det har han sakt att det bara är för att hans mamma älskar honom så mycket. Men hon gör likadant mot hans bröder och pappa, även gäster. Man uppfattas som otrevlig om man inte hjälper och passar upp/delar med sig till människor runt omkring. Obrydd typ. 

I början av vårat förhållande när han hade flyttat hit så var han väldigt hjälpsam. Kanske för att han var förälskad och visste att i Sverige är vi jämlika och hjälps åt. Sen fick han perioder där han testade mina gränser, alltså började bete sig som att allt i hushållet var mina uppgifter medans han bara kunde glida omkring ute med kompisar eller ligga på soffan och lata sig. Han ville bli uppassad så att han verkligen kunde känna sig älskad och omtyckt. (tror jag) 

Haha. 

Vi hade en del stora gräl omkring den tiden.. 

Vi fick ju barn och det blev bara ännu stressigare hemma. 

Nu har vi tre små pluttar, jag är föräldraledig och jag sköter det mesta i hemmet fortfarande, men inte för att han bestämmer eller nåt, utan för att jag är hemma hela dagarna och han på jobbet. 

När han är ledig så hjälper han till med disk och städ, matlagning, osv. 

Han är också väldigt snäll så om jag ber honom att hjälpa till så gör han det.

Men sen när jag också börjar jobba så kommer vi dela upp arbetsuppgifterna här hemma, han har insett att det är minst lika mycket stress och jobb här som på ett riktigt jobb, så om vi båda jobbar behövs verkligen bådas ansvar hemma. 

• Ekonomi

Pengar ja.. 

Han har berättat för mig att där han kommer ifrån så har dom den synen att flyttar man till ett europeiskt land så har man fett med pengar och är typ rik. 

Så efter några månader här började hans kompisar skriva till honom och ville låna pengar (pengar som förmodligen aldrig skulle betalas igen). 

Vi hade inte mycket pengar, vi båda var arbetslösa (han studerade sfi och jag var föräldraledig) och vi fick hjälp med hyran av soc. 

Han tyckte att detta var väldigt jobbigt. Han skämdes. Han fick lov att förklara för sina kompisar att han tyvärr inte har pengar att skicka till dom eftersom han knappt klarar sig själv. De i sin tur trodde ju förstås inte på honom, (hur kan man inte ha pengar när man bor i Europa? Han har förändrats bara och blivit en självisk jävel som inte delar med sig) 

Och de började prata bakom hans rygg och han fick en sån stämpel på sig.

Han har avslutat kontakten med såååå många kompisar i sitt hemland nu, och istället skaffat sig nya kompisar här som vet hur ekonomin är här. 

Det jag har lagt märke till med min man är att han verkar inte vilja spara pengar till framtiden. Han lever för dagen, tänker att varför ska jag ha 5000kr i börsen om jag kanske ändå dör imorgon? Lika bra att fara å köpa en gräsklippare eller ett PlayStation nu direkt så pengarna kommer till nytta! 

Tanken verkar inte ha slagit honom att barnen ju ärver hans pengar.. 

Han har heller inga problem med att handla på kredit eller ta lån, men att däremot spara ihop pengar till något man vill ha, och sen köpa, det kan han inte. Han kan inte vänta (har inget tålamod, eftersom ingen vet om han kommer dö imorgon), bara lev nu. 

* vet inte om detta bara är hans personlighet eller ej, men mycket av hans kompisar och familj i hemlandet sitter med skulder upp över öronen och köper allt på kredit som de inte betalar tillbaka osv*

Jag är iaf raka motsatsen, jag lånar inte pengar och handlar inte på kredit. Vill jag ha något så sparar jag ihop till det. Och det har jag varit stenhård med. Han har lyckats övertala mig 2 ggr, så vi köpte nya mobiltelefoner och tvn. Men det betalar vi varje månad och det är snart avbetalt. Och inga fler lån eller krediter har vi kommit överens om (om inte till bil/hus).. 😊

• Traditioner & högtider

Traditioner och högtider är viktigt tycker vi båda. Här måste man respektera varandra för att det ska funka. 

Hans inställning till våra svenska högtider var ju först - "jag tänker inte vara med och fira eran gud och Jesus och vara *otrogen* mot min) typ. 

Men asså, hur många firar egentligen jul, påsk, Lucia osv på ett religiöst sätt? 

Jag firar jul bara för att jag är uppvuxen med att göra det, och det handlar bara om mysiga tider med rolig julmusik, snö, fika, julklappar, tomten och att vara snäll mot andra. 

Och påsken handlar bara om påskägg & godis. (egentligen fastan oxå men det är nog inte många i Sverige som fastar kring påsk längre). Jag har ingen tanke på Jesus iaf, trots att jag är kristen. 

Min man har samma inställning som jag nu till alla högtider, han längtar rent av till dem. 

Och såklart firar vi även hans högtider. Imorgon tillexempel är det seker bayram, kanske motsvarighet till påsk här. (slutet av fastandet och nu kommer tre dagar med fest) 

Det ska köpas presenter, nya kläder till barnen och massor av godis. Alla ska vara nybadade med nya kläder, äta en god frukost och en festmåltid till middag. + hälsa på släkt å vänner under dagen. 

Jag respekterar hans högtider och traditioner och kan oxå längta lite till de, men jag tror nog att jag alltid kommer ta jul osv på mer allvar för det är vad jag är van vid. Hur som helst gör vi plats åt bådas högtider och traditioner. 

• Språk och kommunikation

Det kan bli väldigt mycket missförstånd, speciellt i början av ett förhållande, om man inte kan varandras dialekter, språk osv. 

Min man pratade bara turkiska, jag pratade svenska och engelska samt lite som jag lärt mig på turkiska. Vi kommunicerade med hjälp av translator i mobilerna, samt gester/teckenspråk typ och formade meningar som innehöll både svenska, turkiska & engelska ord. 

Vi missuppfattade varandra väldigt mycket och ibland förstod vi inte varandra, vilket ledde till frustration eftersom vi ville veta vad den andre sa. 

Han kunde börja skrika åt mig på turkiska, med irriterat ansikte. Jag kopplade det som att han var förbannad på mig och skrek glåpord eller nått till mig, men det han egentligen sa var typ "vilken tid ska vi fara, men va fan, jag är så less på det här, jag vill bara lära mig svenska nån gån" osv. 

Ansiktsuttryck kan man koppla till mycket, men det kan vara så fel. Jag hade ju inte behövt föreställa mig det värsta, men det var nog bara för att jag hade läst så mycket på internet om förhållanden som spruckit pågrundutav kulturkrockar. 

Som tur är så kan han ganska flytande svenska idag och vi kommunicerar utan problem (vi skrattar bara när vi tänker på hur vi kommunicerade förut, hur orkade vi liksom)? 

🌸🌸🌸🌸🌸🌸

Det var några punkter, men det finns så mycket mer att skriva om. 

Vi har iaf liknande intressen, smak osv

Samma mål och drömmar med framtiden (ungefär) och vi respekterar varandra, vilket är det viktigaste. 

Oavsett vilken typ av förhållande du är i så ska du känna dig respekterad, sedd, hörd, älskad och visa detsamma, annars funkar det inte i längden. Konflikter och gräl är normalt tills det kommer till en punkt där ingenting går att lösa.